Allt som allt i en stämma, cuellar.blogg.se

Jag har kommit till den tjugonde boken i Sagan om Isfolket och gissa vad! Jag har inte boken. Så igår gick jag, mamma och Roger, Filip med förstårs, till biblioteket i stan. För att jag tänkte att de säkerligen skulle finnas där men nä, dom hade fyra böcker från hela samlingen men inte bok 20, Korpens vingar.  Konstigt tyckte jag för att det är ju helt fantastiska böcker. Jag får då vänta till nästa vecka då vi åker till viken.

Efter att ha varit på biblioteket tänkte mamma och jag att vi skulle fika med Filip. Det var bara vi tre för att Roger mötte Mulle, de skulle hitta på något.
Men ingen riktig fika blev det, vi tog en paj var på MC donalds oh Filip fick sin första Happy Meal.
Vi tänkte att han kanske skulle gilla det, men nej det gillade han inte, glad var han över att få en liten korg med grejer i aif och leksaken den var rolig.

Namn: Carla
Födelsedatum: 28 Juni, 1986

Familj: Jag bor tillsammans med min sambo, två barn och vår älskade bästa vän Smula som är en balndras hund mellan Jackrussel och Cairnterrier.

Bakgrund: Jag är från Bolivia, kom till Sverige när jag var sex år, de första sex år bodde jag i Norrköping sedan flyttade vi till Göteborg där jag bor kvar. Jag är stora syster till min lillebror Olle.

Utbildning: Tog Studenten Maj 2005 i Media, inriktning text därefter gick jag Mediaprogrammet med teori och produktion på Högskolan i skövde, 2005-2008. Efter högskolan läste jag Journalistik linjen i Folkhögskolan i Kungälv, 2008 - 2009.

Sysselsättning: Studerar till Aktiveringspedagog, klar sommaren 2014.

Framtidsplaner: Jag har många visioner om min framtid, men en dröm som jag har spånat på rätt länge är att starta ett Café med en scen. Cafét ska vara en plats för alla, ett öppet forum för intressanta människor som vill nå ut, antingen om man vill sitta och ta en mysig fika, den främsta anledningen är att kunna träffas för att informera eller bli informerad om samhällspolitik och om olika aktiviteter som finns runt om i Göteborg. Men först och främst ska jag nog jobba lite och få ett en fast tjänst någonstans, nu har jag pluggat länge och har två super bra yrken som jag måste arbeta inom. Det är svårt när man är en drömmare som jag.

Intressen: Blogga, Fotografi, Bakning, Läsa, Skriva, Heminredning & pyssel och hundar.


Vill du veta mer om mig?

Tveka inte att fråga!
[email protected]


Om bloggen:
Jag är en person som gillar att anteckna, meningar, ord, fraser som påverkar eller ger mig inspiration, därför började jag att blogga. För att göra bloggandet mer livande lägger jag gärna upp egna bilder, för att foto är också ett av mina intressen.

Bloggen har utvecklats till en mer familje dagbok med bilder.  Främst bloggar jag om mitt liv som mamma, min vardag, händelser, tankar, önskningar, inspiration och drömmar som jag vill dela med mig av. För mig är detta ett super viktigt sätt att nå ut till min familj och till dig som gillar att läsa om mig. Tiden går fort i verkligheten därför är det kul att kunna klicka sif tillbaka i tiden här i bloggen, eller kanske återge något jag upplevt som jag vill visa för dig.

Min lust till bloggen är en >fridsam känsla<  där jag låter mina  tankar flöda för att kanske nå just dig.

 

 

Dagis ringde mig imorse gissa varför! Jo, filip hade gjort en stor kräk pöl.
Japp, det var bara att tag på sig ytterkläder och skor och palla sig ut igen.

Varför känner man sig så besviken och arg? när jag ska tycka synd och älska min son som allra mest nu när han är sjuk. Suck. Det är jobbigt att han ska bli sjuk hela tiden. Jag blir så orolig och känner mig nästan lika sjuk själv.

Allt bara pyser ut ur mig och ingen lust till något har jag.

Är den stora frågan är - kommer vi att kunna åka till viken?

Man ska inte gå till Media Markt med pengar, iaf med pengar som man vet är menat till annt mycket viktigare.

Som vanligt så gillar jag att unna mig något gott eller onödigt när jag har slitit för de pengar jag får.

Idag gjorde jag ett roligt köp faktiskt, jag köpte en liten "Boozer" till min mobil!

Mycket rosa och mycket liten. Så söt så rund var den jag kunde inte låta bli att köpa den.

I samma stund jag såg den var jag förälskad och jag skulle ha den.

Roger tyckte jag var onödig som skulle gå köpa en sån men jag tänkte att det skulle vara nödvändigt till alla resor.

Med en Portable SoundBox får man bättre ljud och det är viktigt för att utan bra ljud så blir musiken bajs dålig, ni vet ju hur det låter när man spelar genom högtalar telefonen så låter det juh bajs.





Imorgon när vi åker till viken så ska jag spela musik genom min super söta SoundBox.

My name is Khan en film som Anna rekomenderade till mig. Hon sa att den skulle vara sorgsen men rolig och det stämmer väldigt bra, den fick mig att tänka och bli rörd. Den måste ses! 

Ibland glömmer man verklighetem och den här filmen är sådan film som tar upp alla känslor och tankar. Man blir berörd av så mycket vackert som det finns att skåda samtidigt som man gömmer sig från de onda.

Filmens budskap är väldigt god och rätt.

Det finns varken någon färg eller religion som avgör vilken sorts människa du är. Det finns endast två sorters människor onda och goda, oavsett tro, politiskinrikting, kultur, etnicitet, sexualläggning och kön. Vi får uppleva otrolig kärlek, vänskap och förståelse och vi får uppleva sorg, orättvisa och vrede.

Rizvan Khan som har fått god lärdom av sin mamma och som är med honom i hans tankar gör en resa som man inte glömmer i första taget.  Rizvan har aspergers syndrom som gör att han får kämpa lite extra men det gör inte honom till någon elak människa utan till en smart och god människa.

I samband som tvilling tornen störtas den elfte september förändras Rizvan värld men inte bara Rizvan också alla muslimers.  

Rizvan får ett uppdrag som egentligen inte är menat men med tanke på hans sydrom tar han det väldigt personligt. Målet är att träffa USA:s president. Han har en sak att säga till honom:

-My name is Khan and I’m not a terrorist.

Min natt har varit jobbig. Jag vaknade flera gånger av att Filip bara skriket och gråter, jag fattar inte varför han gör så!

Så fort han får nappen eller känner av mig blir han knäpp tyst och sover vidare. Själv är jag klarvakan och skräckslagen med värsta ruset i blodet.
Jobbigt värre är att jag inte kan slappna av efteråt det tar en liten stund innan jag kan sova igen och då precis innan jag slumrar in djupt så väcks jag av samma skrik och gråt igen. Jag tar honom till mig snabbt för att vi inte ska hinna vakna mer. Då ligger han där så gott och snuttar på nappen med armarna runt om min hals. Jätte mysigt men jobbigt.

Vi var på Wilys en snabbis idag och då hittade vi en Rorri bok, Filip blev jätte glad och ja jag hade några slantar över så då köppte jag den.
Han satt och blädra, tittade på bilderna jätte länge sen till slut somnade han.

Honom vill jag gifta mig med =p







Så här ser jag ut när jag har mycket att tänka på!
Inte bra, inte bra.

Igår var vi tillsammans med 9044 personer på handbollsmatch mellan Argentina och Sverige. Det var roligt att se det live och att få vara i scandinavium. Lite bilder från matchen kommer här...

...man ser dock inte så bra hade inte med sysstemkameran :(



Sverige har precis gjort sitt tredje mål här på bilden.



Hehe Argentina vann! Vem trodde det  ? inte jag iaf.

Det var en stund där jag inte visste vem jag skulle heja på men sen till slutet ville jag att Sverige skulle vinna men så blev det inte så!

Idag på väg hem från jobbet mötte jag en fin liten nätt dam. Jag trodde först att det var någon som kände igen mig och skulle hälsa men ju närmare vi kom varandra såg jag att hon hade något att fråga. 
Hon var fint klädd i matchande kläder, hon hade en bage jacka och lila vantar, lila mössa, lila halsduk och en stor tantig lila handväska jag tror till och med att hon hade lila stövlar. Ja, jag hittar inte på.

Hon stannar framför mig och frågar, "Jobbar du här?" och pekar på Bräcke huset. Jag svarar att jag gör det och hon skyndar sig att fråga,

"Vet du var jag kan få en macka!".

Och jag fattar ingenting, frågar hon om mat! en macka? en smörgås alltså!.  

Genast slog det mig att hon kanske var en person som letade efter ett boende eller en uteliggare, men nä det såg inte riktigt ut som det. Då tänkte jag att jag kanske hade hört fel och frågar snopet "En smörgås?!" och hon nickar och säger, "Ja, jag är så hungrig, jag har inte ätit på länge, vet du vart jag kan få en macka?, kan jag gå upp och fråga om jag kan få en macka där uppe?." 

Det kändes som om det var bråttom, jag blev ivrig och visade vägen till första bästa ingång till ålderdomshemmet. Jag sa att hon kunde få hjälp där och säkerligen få en macka att äta.

Då tittar hon på mig med en blick >Tyck synd om mig blicken< och säger "Nej men är du säker?, jag behöver bara en liten macka så att jag klarar mig."

Jag barar står och stirrar på den stackars gumman som var så jätte hungrig.
Då reagerar hon från ingenstans och säger, "Nej men jag kan väl inte gå upp till ålderdomshemmet och fråga efter en macka!. Finns det inte en restaurang här?"
 
Då klirrar det för mig. Jaha! det var så hon menade.

Den här tanten hade lurat mig genom det enkla sättet att fråga var hon kunde få en macka istället för att fråga efter restaurangen. Jag kände mig så dum och lurad.
Det var inte synd om henne hon ville bara vara ärlig och säga att hon ville ha en macka.

Men vilket konstigt sätt att säga det på!

Nio månader kändes till en början som en lång tid men jag ändrade mig ganska snart. Eftersom jag var rund och mullig så tog det lite längre tid för min mage att synas. Samtidigt var det svårt att tro att jag hade en växande bebis i magen. Filip var livlig i magen men det var mest under kvällen som det rörde sig mycket. Jag visste att det skulle bli mer uppenbart för alla om man såg min gravida mage men jag fick vänta i ungefär fem månader.

Tiden gick och den gick väldigt fort, då plötsligt insåg jag att nio månaders väntan snart var över. Jag var i sjätte månaden och det hade lugnat sig mycket i magen det var endast när jag låg ner som det rörde sig som mest. Min bebis kunde rulla tvärs över magen, från att ligga högst upp mot höger bröst till att rulla ner mot urinblåsan, det känns kan jag lova! och ännu häftigare är det att se magens förändring.

I åttonde månaden trodde inte jag att jag skulle bli större, jag var nöjd och stolt med min gravida mage. Det kändes på riktigt nu och jag visste att stunden var nära och jag var rädd. Jag var jätte rädd, jag grät av rädsla när jag såg förlossnings filmen på MVC. Jag var rädd att jag skulle spricka och att något skulle gå snett. Det som skrämde mig var tanken av att föda vaginalt. Jag ville helst rapa ut min bebis om det gick. Jag var rädd att behöva trycka ut något ur det "lilla" hålet där nere.

Jag var i nionde månaden och nu var jag stor, riktigt stor tyckte jag eller det kändes så i.a. f, jag var tung och svullen, mina stackars fötter kändes som tomater som skulle explodera när som helst. Jag orkade inte gå längre streckor och det var varmt, jag duschade fyra gånger om dagen och det var inte lätt för att jag nådde inte ner till fötterna jag kunde liksom inte tvätta mig ordentligt. Mina armar kändes för korta på något sätt. Jag skrattade åt hela situationen för att jag visste att detta skulle leda till något fint, något väldigt fint.

Vi var i Valdemarsvik 2 veckor innan jag skulle föda, tanken var att jag skulle vara hemma 1 vecka innan förlossningen MEN Filip kom två dagar tidigare än beräknat.

Jag kommer ihåg att jag var rädd över att föda i Viken, min svägerska hade berättat att hennes lillebror hade födds i taxi på väg till Vrinnevi Sjukhuset i Norrköping. jag tänkte att det skulle inte hända mig, fast tanken slog mig "varför inte?!" jag har alltid älskat spänning och utmaningar så varför inte! men fort slog jag bort de tankar. Det skulle ske hemma i Göteborg. 

Så vi åkte hem till Göteborg.

Peter, Rogers lillebror följde med tillbaka. Bröderna skulle hjälpas åt att måla om väggarna i barnrummet.

Det var en tisdag morgon den 21 juli 2009, 1 dag efter att vi hade kommit hem från viken, vi hade tid på MVC. Vi tog den vanliga promenaden dit och jag kände mig annorlunda, jag hade ont, det var en ovanlig känsla ner till. Det kändes som om jag hade mensvärk och jag var öm. Jag trodde att det var för att jag hade suttit i bilen i fyra timmar dagen innan. Jag frågade barnmorskan vad det var och hon sa att det kanske var på gång.

Jag uppfattade inte vad hon menademed att vara "på gång" men den kvällen förstod jag vad hon menade. Mina värkar kom smygandes jag kunde inte röra mig lika mycket längre och jag var trött i kroppen.

Den natten var ingen rolig natt, jag hade ont och kunde inte riktigt behärska smärtorna och de kom tätare för varje timme och jag vilade emellan smärtorna.  

Morgonen den 22 juli 2009 var jag riktigt utmattad men jag gick upp som vanligt för att äta frukost, jag tänkte att detta skulle vara en vanlig dag för mig och att smärtorna kanske hade avtagit. Det var bara önske tanke. Dagen gick lugnt och stilla, jag låg för det mesta. Även om jag försökte ta dagen som vilken dag som helst gick det inte för att jag kunde få så ont att jag inte kunde stå, så jag var tvungen att sitta ner men väl sittandes fick jag ännu mera ont. Roger sa till mig att jag skulle försöka att gå mycket men jag vågade inte på grund av smärtorna. Det var ett tryck som ville ner och det stannade där en stund och sen släppte det.

Kvällen kom och den fruktade jag, när jag låg där till sängs trodde jag att smärtorna och trycket i magen skulle vara för eviga, natten kändes lång och ensam. Jag kände att ingen kunde förstå mig, ingen kunde förstå vad för känsla jag hade i kroppen och hur ont det gjorde.  

Jag sa till Roger, "...den här natten klara jag inte. Får jag mer ont så ringer jag till sjukhuset". Jag kommer ihåg vad jag skrek av smärta emellanåt och jag tänkte," ...stackars Peter som får höra mig". Jag hoppas att han inte ens tänkte på det.

Roger min älskling var i.a. f världens omtänksammaste pojkvän, han kom med mat, han kom med vatten till mig han kunde t.o.m. sitta bredvid och krama och smeka mig. Han var så snäll. Men ska jag vara ärlig så såg jag inte det just då. Jag var mest koncentrerad på smärtan och mig själv. Nu efteråt inser jag att det inte var bra, för att det gjorde mig mer orolig och spänd.

Natten till den 23 juli 2009 kunde varken jag eller Roger sova, jag hade jätte ont när smärtorna varade och jag hade börjat krysta. Nu kände jag att det var dags. Klockan var 02.00 på morgonen och vi ringde till sjukhuset och de sa att jag skulle vänta i en timma till och om smärtorna kom var tionde minut så skulle jag ringa igen.

När jag la på telefonen var jag så förbannad, för att det kändes som om det inte var till någon hjälp. Jag och Roger kom överens om att det kanske skulle kännas bättre om jag stod upp under kryssningarna men jag var skakig och jag orkade inte längre. Nu hade smärtorna kommit på riktigt och det gjorde verkligen ont. Klockan var 03.00 och vi ringde igen. Den här gången var vi välkomna till Mölndals sjukhus.

Roger ringde taxi och det tog tio minuter så var taxin utanför oss. Den resan till sjukhuset var den mest jobbigaste resan jag någonsin hade gjort. Varje gupp som bilen åkte på kändes som om jag skulle åka bergochdalbana på bergskedjan Los andes i Latinamerika. Ja tänk er!, den var helt sanslös. Jag satt och bet ihop smärtan under hela tjugo minuters lång färd.  

Väl inne på sjukhuset kände jag en lättnad men samtidigt en nervositet jag visste inte vad som förväntades av mig och jag hade fortfarande inga aningar hur lång tid det skulle ta innan jag fick min bebis. Efter en obehaglig gyn undersökning såg barnmorskan att jag var fyra centimeter öppen och jag var godkänd för att stanna. Nu kom smärtorna ännu mer tätare och de höll på i tre till fem minuters intervall. 

Filip mådde bra och vi kunde höra hans hjärtslag medans vi väntade på ett ledigt rum. Jag sov när jag kunde och nu var jag avslappnad. Vi väntade oss världens mest älskade upplevelse.

Väl på vårt rum blev jag erbjuden många olika former av smärtlindrande, de tappade ett bad men jag han somna innan jag kom i badet, jag var alldeles för trött för att ligga i en mini jacuzzi. Jag hade en barnmorska och en undersköterska i rummet för det mesta annars var vi ensamma i rummet och vi kunde titta på varandra och bara le.  Men jag visste att det var nu som jag skulle vila så mycket så möjligt för att det är så som kroppen förbereder sig för den kraft som ska utlösas.

Tiden gick långsam och det kändes som en lång morgon.  Jag hade fått varma kuddar på magen och bakom ryggen, jag hade även TNS (Transkutan NervStimulering). Det hjälpte litegrann, (jag hade nämligen ont i svanskotan, den var inflammerad efter en olycka som inte hade med graviditeten att göra). Däremot var lustgas något för mig, det hjälpte jätte mycket för att den fick mig att känna mig avslappnad, vanligtvis ska man kontrollera tillförseln själv men jag kunde inte riktigt. Roger fick ha koll på den för att annars somnade jag med lustgasen på. Det hände att jag blev yr och den gav mig en berusande känsla. Men det var inte så farligt, jag njöt mest av det.

Hittills tyckte jag att det var en lugn förlossning jag kunde klara av de längsta och smärtsammaste stunderna, jag hade kontroll och jag lärde mig lyssna på min kropp och jag visste när sammandragningarna var på väg.

Nu var tiden inne!

Klockan blev 09.00 den 23 juli 2009 och jag kände att närsomhelst skulle jag för första gången se mitt lilla barn, jag skulle få hålla om den och äntligen få ge den en lite puss.

Solen sken mot vårt fönster, det var en varm och härlig morgon. Vi hade sett solen gå upp och det var det underbaraste och vackraste morgon i våra liv, vi skulle ge den här morgonen ett liv.

Jag gjorde en sista ansträngning, jag kände att det skulle vara den sista, jag kände att det var slutet på en underbar början.

Barnmorskan och undersköterskan hade fullt upp de hjälptes åt och dom pratade med mig mycket, dom gav mig det bästa stödet man kan få under en förlossning. Jag var verkligen glad över att dom var hos mig. Bredvid mig stod min Roger, han var så rar som höll mig handen hela tiden. Jag såg att han var orolig men ändå med längtan i hans ögon.

Jag tog i, jag tog i riktigt ordentligt så att jag knappt fick någon luft, det var alldeles stilla och inget ljud hördes jag förstod inte var all kraft kom ifrån och då plötsligt kände jag hur något lossnade från mig. Det sa liksom PLOPP! Så var vår kärleks barn ute. Meddetsamma hörde vi ett bebis skrik, han skrek och vad han grät.
Jag fick honom med detsamma. jag fick hålla honom mot mitt bröst och han kändes så liten. Vi var alldeles stilla jag och Roger, vi såg på varandra och log. Jag fick en mjuk puss i pannan av Roger och han tittade på lillen, så drömmande. Jag hälsade vår bebis välkommen till världen.

Klockan var 9.58 den 23 juli 2009 och Filip var född.