Så fin och nätt liten flicka, så kom våran lilla Sofia till världen.
Min förlossning av Sofia var snabb och okomplicerad, allting gick över förväntan bra. Vi var överlyckliga att få se att det blev en så fin pytteliten tjej.
Ännu en gång skulle jag gå genom något så fruktansvärt som att föda barn.
Eller? var det så fruktansvärt jobbigt?!
Nej absolut inte, det var som om lillan hade smörjt sig med sololja redan innan, hon var liksom förberedd på denna resa till sommar värmen.
Jag var rädd, jag var fundersam, skulle denna förlossning gå mycket lättare och fortare än Filips? Jag kunde inte tro på det. Många säger att andra förlossningen går fortare och det var vad alla sa, dessutom sa dom att det var en liten flicka som låg och hickade glatt i min mage.
Jag ville inte tro på att det kanske skulle bli en tjej men något sa att det var en tjej, min moder intuition kanske, Roger var i.a.f bestämd "...det var blir en flicka..." sa han.
Jag blev aldrig så stor som jag blev med Fille, jag gick inte upp i vikt lika mycket som med Filip, jag hade andra symtom allting var helt likt Filips graviditet. Magen var mindre och kanske mer ägg format med spetsen utåt, eller nått. Gravid var jag i.a.f men inget var som med Filips grav... det kanske var en flicka ändå tänkte jag.
Jag närmade mig den beräknade tiden, 1 mars 2012, jag blev nervös, jag började planera lite smått med Roger hur vi skulle göra med Filip och Smulan om det blev att bebisen ville ut mitt på natten eller mitt på dagen eller mitt i frukosten eller på promenad med Smulan. Ja ni fattar, jag började bli nervös.
Den här bebisen skulle ut och allting skulle gå bra, det hade jag bestämt.
Mamma och pappa var förberedda, du ser vi hade gått en profylax kurs och den hade hjälpt mig genom mina värsta farhågor vad gäller förlossning och utsläpp av bebis genom v****a usch och fy å blä.
Men ut skulle du komma och vi skulle bli så glada, överlyckliga, ömsint kärleksfulla mot dig, det lilla liv som vi skulle få hålla i våra armar det skulle betyda allting för oss i all evighet tillsammans med dig. Vårt barn.
Farmor var med oss under två veckors tid innan och under förlossningstiden, hon var fin farmor, hon hjälpte till med Fille och hans små bus. Det var en tid som stod helt stilla i väntan på din ankomst.
Men du valde att vänta och vi blev tvungna att vänta, det var inte snällt mot farmor din men vad skulle vi göra! hade du bestämt dig för att ha det gött en liten stund till så hade du gullunge.
1 mars gick som vilken dag som helst, jag kunde springa lätt, jag kunde bära matkassor utan några bekymmer, jag kunde böja mig ner för att knyta skorna och jag kunde t.o.m sitta ner på golvet för att leka bilar med din storebror. Jag förstod att detta kunde bli en lång väntan så jag slutade tänka och slappnade av istället. Det var riktigt skönt att bara vara.
Men då den 5 mars hade jag gått övertid med fyra dagar!
klockan var 02.00 och jag kände ingen den lilla jätte lilla sparken lik en smärta som når den punkt som visar att det är på gång.
Japp, det var på gång. Nu hade jag smärtor, dom kom med två timmars intervall tills jag gick upp den morgonen en måndag. Jag förberedde pappa om att du var på gång och vi talade om för din bror att mamma kanske inte skulle vara hemma sen, för att bebisen skulle pluppa ut.
Hur realistiskt som helst.
Morgonen gick och jag gick fram och tillbaka, vankades med smärta och spänning. Jag ringde mormor och min moster för att berätta, mormor blev nervös så klart, "skulle inte sagt något", tänkte jag med en suck. Moster hon sa bestämt "...ikväll blir det, vid 19 tiden..." !
Nej, inte fan trodde jag på det. Jag var mer inställd på att jag skulle gå hemma i tre dagar i svett och tårar.
Eftermiddagen kom och jag stod inte ut längre. Jag hade gått runt hela morgonen i lägenheten jag höll på att bli tokig och inte kändes det bättre att sitta ner. Jag märkte att ju mer jag vankade desto bredare blev jag om mina höften, ni kan tänka er en tjock anka som knappt kan hålla balansen med ett ben dessutom med ont i svanskota och rygg.
NU var det verkligen på gång, Jag ringde Roger han var tvungen att komma hem med det samma, klockan tre prick var han hemma nästan samtidigt som mormor, morfar och Filip. De hämtade lilleman den dagen och jag kommer ihåg vad han var så glad och lekte med morfar på sitt rum. Jag ville pussa honom för att jag visste att jag skulle få åka in snart men näpp inga pussar skulle han ha, skit ungen.
Men kram blev det istället när vi sa hejdå. Han skulle få sova hos mormor och morfar och det var han så nöjd över.
Pappa och jag blev kvar hemma ensamma, jag låg på soffan med värme kudden precis över låren mot magen. Jag sa till Roger att ringa taxi för att nu ville jag in på BB, jag sa att det var dags. Han envisades med att han skulle köra, men NEJ det skulle han inte alls jag påpekade att jag skulle få panik om han inte var med mig under en värk.
Jag tror att han förstod när jag gav honom den snälla mördar blicken >Fan jag ska föda NU< för att då sa han "okej då ringer jag taxi" så snällt som ett lamm tittade han på mig och ringde.
BB hade antytt till Roger i telefon att vi egentligen skulle varit på väg för länge sen, mina värkar kom så täta som var femte till var tredje minut och dom höll i sig.
Jag höll på att få panik men Roger var så lugn och så hjälpsam, Jag tänkte "profylax kursen gav nytta alltså!" så bra.
Taxin kom. och jag skulle ta mig ner för de jädrans trapporna i huset, jag fick stanna upp melan trapporna för att andas ut och vråla "åååååh, aaaah huhuh öööhh ufff ufff mmmm, okej okej några trappor till!!!! det gick! Krångligare var att sätta sig i taxin för att sen åka hela vägen från Kvilletorget till Mölndalssjukhus som tar ca 20 minuter när det är högtryck på motorvägen. Lätt att läsa det så här men med en bebis i magen som helt plötsligt från att ha varit cool lugn till att helt galet bara bestämma sig för att det ska ut ut. Ut. Ut! så är det inte så lätt, i en trång taxi bil med en främmande gubbe som kör så försiktigt men så snabbt så möjligt för att det ska levereras på rätt plats och på rätt tid.
Bebisen skulle komma nu, när som.
I ungefär 5 minuter stod taxin stilla vid ett RÖTT ljus, varför faan finns dessa ljus nu när bebis vill ta snabbast vägen ut nedåt.
Konstigt nog var det som om bebisen hade somnat in dessa minuter för att åter igen var så aktivt så möjligt i magen på mig.
Väl framme vid sjukhuset, "ÄÄÄntligeen..." skriker jag inombords. ska jag kliva ut från taxin så smäller det i mina byxor. Ja, jag tror nästan jag gör på mig. Jag vågade inte känna efter. Jag var som i trans av all smärta men jag hade liksom kontroll fortfarande. Nä bebisen skulle inte få komma utomhus det v ar bestämt. Jag tror att jag ansträngde mig, jag höll liksom tätt på något vis. Konstigt va! men jag tror det var så, hade jag fått panik och tappat behärskningen så hade det kanske fött där precis utanför taxin.
Taxi gubben sa hejdå och önskade oss lycka till. Så snällt, tänkte jag.
Vi åkte upp för hissen till våning nio där förlossningen ligger.
Vi ringer på och sjuksköterskan som öppnar ser med det samma att jag är på väg att föda mitt barn. Roger talar om för henne att jag inte kan gå och hon säger att det inte är så långt till det lediga rummet. Jag tänker, hur långt pressar människor egentligen på mig eller hur högt maxgräns har jag egentligen?!, men okej jag får väl gå lite till då uff uff suck och stön, kämpa Carla skriker jag till mig själv. Min älskade Roger har för länge sen fattat allvaret och hjälper mig så gott han kan, "du gör rätt älskling" tänker jag.
Väl Inne på rummet brister min kontroll, jag lutar mig på någon slaggs gå stol och en stark värk kommer, och jag kniper allt vad jag kan.
I mina tankar går; kom igen nu, du har människor runt omkring dig som hjälper dig. Slappna av innan bebisen Pluppar ut!"
Men det var bara vattnet som gick!
Barnmorskan ber mig lägga mig ner på rygg, men först ska jag komma upp på sängen! Hur fan skulle det gå?!
Jag håller på att dela på mig och så ska jag sära på mig lite mer för att komma upp på den dumma förlossningen sängen! okej okej jag gör väl det, knipp efter knipp, vilken kämpe! äntligen uppe på sängen, åååh vad det gör ont det liksom bränner där nere.
Hon talar om för oss att allting ser bra ut, jag är öppen, hel öppen! Tänkte väl det!, tänker jag.
Bebisen mår bra och nu vill bebisen ut säger hon med lugn röst.
Hon talar om för mig hur jag ska göra med mycket lugn och sansad röst.
Jag ser Roger i ögonen och jag vet att vi tänker på samma sak, vi ska göra detta tillsammans, Vår bebis ska vi få krama om när som.
Jag känner efter och min kropp säger att nu är det dags, jag kniper ungefär två gånger och efter det så känner jag inget mer.
Jag hör min bebis!
Jag får mitt barn och vi båda, Roger och jag helt utmattade men med en längtan såå underbar så det inte går att beskriva tittar på vårt lilla lilla barn.
Så fin i mina armar!
Denna stund står helt stilla för oss. Det är ett tomrum i kärlekens rum där bara änglar befinner sig runt oss för att hälsa och välkomna vårt barn och oss som föräldrar. Det känns så, Det känns precis som en dröm av full lycka och hopp.
En mjuk röst med en mycket glad ton stör oss, "Har ni tittat på vad det blev?" säger hon glatt.
Jag tittar på henne och säger "nej, jag vågar inte" men det enda jag ser mellan benen på vårt lilla barn är något som kanske hänger?! "...en pojke?!", säger jag.
"Nej, en flicka!" säger hon med sina nyfikna glada ögon.
Jag tittar på Roger, och vad vi ler åt varandra, "DU hade rätt älskling det blev en flicka!"
Tiden är 18,58 den femte mars och du kom till världen med nästan en Plupp. Du vägde 2230 g och var 45 cm lång.
Du ville ut fort, du gav tecken till mig natten innan och vid eftermiddags tid fick du bråttom så bråttom att du nästan gav oss en chock, allting gick bra precis som jag önskade, det gick kanske lite för fort men bra.
Nu är du här med oss och vi älskar dig så oerhört mycket, Sofia Lene Kristine.
// Mamma
Filip Håller i Sofia för första gången.
Sofia.
Sofia i magen.
När vårt kärleks barn kom till världen.
Nio månader kändes till en början som en lång tid men jag ändrade mig ganska snart. Eftersom jag var rund och mullig så tog det lite längre tid för min mage att synas. Samtidigt var det svårt att tro att jag hade en växande bebis i magen. Filip var livlig i magen men det var mest under kvällen som det rörde sig mycket. Jag visste att det skulle bli mer uppenbart för alla om man såg min gravida mage men jag fick vänta i ungefär fem månader.
Tiden gick och den gick väldigt fort, då plötsligt insåg jag att nio månaders väntan snart var över. Jag var i sjätte månaden och det hade lugnat sig mycket i magen det var endast när jag låg ner som det rörde sig som mest. Min bebis kunde rulla tvärs över magen, från att ligga högst upp mot höger bröst till att rulla ner mot urinblåsan, det känns kan jag lova! och ännu häftigare är det att se magens förändring.
I åttonde månaden trodde inte jag att jag skulle bli större, jag var nöjd och stolt med min gravida mage. Det kändes på riktigt nu och jag visste att stunden var nära och jag var rädd. Jag var jätte rädd, jag grät av rädsla när jag såg förlossnings filmen på MVC. Jag var rädd att jag skulle spricka och att något skulle gå snett. Det som skrämde mig var tanken av att föda vaginalt. Jag ville helst rapa ut min bebis om det gick. Jag var rädd att behöva trycka ut något ur det "lilla" hålet där nere.
Jag var i nionde månaden och nu var jag stor, riktigt stor tyckte jag eller det kändes så i.a. f, jag var tung och svullen, mina stackars fötter kändes som tomater som skulle explodera när som helst. Jag orkade inte gå längre streckor och det var varmt, jag duschade fyra gånger om dagen och det var inte lätt för att jag nådde inte ner till fötterna jag kunde liksom inte tvätta mig ordentligt. Mina armar kändes för korta på något sätt. Jag skrattade åt hela situationen för att jag visste att detta skulle leda till något fint, något väldigt fint.
Vi var i Valdemarsvik 2 veckor innan jag skulle föda, tanken var att jag skulle vara hemma 1 vecka innan förlossningen MEN Filip kom två dagar tidigare än beräknat.
Jag kommer ihåg att jag var rädd över att föda i Viken, min svägerska hade berättat att hennes lillebror hade födds i taxi på väg till Vrinnevi Sjukhuset i Norrköping. jag tänkte att det skulle inte hända mig, fast tanken slog mig "varför inte?!" jag har alltid älskat spänning och utmaningar så varför inte! men fort slog jag bort de tankar. Det skulle ske hemma i Göteborg.
Så vi åkte hem till Göteborg.
Peter, Rogers lillebror följde med tillbaka. Bröderna skulle hjälpas åt att måla om väggarna i barnrummet.
Det var en tisdag morgon den 21 juli 2009, 1 dag efter att vi hade kommit hem från viken, vi hade tid på MVC. Vi tog den vanliga promenaden dit och jag kände mig annorlunda, jag hade ont, det var en ovanlig känsla ner till. Det kändes som om jag hade mensvärk och jag var öm. Jag trodde att det var för att jag hade suttit i bilen i fyra timmar dagen innan. Jag frågade barnmorskan vad det var och hon sa att det kanske var på gång.
Jag uppfattade inte vad hon menademed att vara "på gång" men den kvällen förstod jag vad hon menade. Mina värkar kom smygandes jag kunde inte röra mig lika mycket längre och jag var trött i kroppen.
Den natten var ingen rolig natt, jag hade ont och kunde inte riktigt behärska smärtorna och de kom tätare för varje timme och jag vilade emellan smärtorna.
Morgonen den 22 juli 2009 var jag riktigt utmattad men jag gick upp som vanligt för att äta frukost, jag tänkte att detta skulle vara en vanlig dag för mig och att smärtorna kanske hade avtagit. Det var bara önske tanke. Dagen gick lugnt och stilla, jag låg för det mesta. Även om jag försökte ta dagen som vilken dag som helst gick det inte för att jag kunde få så ont att jag inte kunde stå, så jag var tvungen att sitta ner men väl sittandes fick jag ännu mera ont. Roger sa till mig att jag skulle försöka att gå mycket men jag vågade inte på grund av smärtorna. Det var ett tryck som ville ner och det stannade där en stund och sen släppte det.
Kvällen kom och den fruktade jag, när jag låg där till sängs trodde jag att smärtorna och trycket i magen skulle vara för eviga, natten kändes lång och ensam. Jag kände att ingen kunde förstå mig, ingen kunde förstå vad för känsla jag hade i kroppen och hur ont det gjorde.
Jag sa till Roger, "...den här natten klara jag inte. Får jag mer ont så ringer jag till sjukhuset". Jag kommer ihåg vad jag skrek av smärta emellanåt och jag tänkte," ...stackars Peter som får höra mig". Jag hoppas att han inte ens tänkte på det.
Roger min älskling var i.a. f världens omtänksammaste pojkvän, han kom med mat, han kom med vatten till mig han kunde t.o.m. sitta bredvid och krama och smeka mig. Han var så snäll. Men ska jag vara ärlig så såg jag inte det just då. Jag var mest koncentrerad på smärtan och mig själv. Nu efteråt inser jag att det inte var bra, för att det gjorde mig mer orolig och spänd.
Natten till den 23 juli 2009 kunde varken jag eller Roger sova, jag hade jätte ont när smärtorna varade och jag hade börjat krysta. Nu kände jag att det var dags. Klockan var 02.00 på morgonen och vi ringde till sjukhuset och de sa att jag skulle vänta i en timma till och om smärtorna kom var tionde minut så skulle jag ringa igen.
När jag la på telefonen var jag så förbannad, för att det kändes som om det inte var till någon hjälp. Jag och Roger kom överens om att det kanske skulle kännas bättre om jag stod upp under kryssningarna men jag var skakig och jag orkade inte längre. Nu hade smärtorna kommit på riktigt och det gjorde verkligen ont. Klockan var 03.00 och vi ringde igen. Den här gången var vi välkomna till Mölndals sjukhus.
Roger ringde taxi och det tog tio minuter så var taxin utanför oss. Den resan till sjukhuset var den mest jobbigaste resan jag någonsin hade gjort. Varje gupp som bilen åkte på kändes som om jag skulle åka bergochdalbana på bergskedjan Los andes i Latinamerika. Ja tänk er!, den var helt sanslös. Jag satt och bet ihop smärtan under hela tjugo minuters lång färd.
Väl inne på sjukhuset kände jag en lättnad men samtidigt en nervositet jag visste inte vad som förväntades av mig och jag hade fortfarande inga aningar hur lång tid det skulle ta innan jag fick min bebis. Efter en obehaglig gyn undersökning såg barnmorskan att jag var fyra centimeter öppen och jag var godkänd för att stanna. Nu kom smärtorna ännu mer tätare och de höll på i tre till fem minuters intervall.
Filip mådde bra och vi kunde höra hans hjärtslag medans vi väntade på ett ledigt rum. Jag sov när jag kunde och nu var jag avslappnad. Vi väntade oss världens mest älskade upplevelse.
Väl på vårt rum blev jag erbjuden många olika former av smärtlindrande, de tappade ett bad men jag han somna innan jag kom i badet, jag var alldeles för trött för att ligga i en mini jacuzzi. Jag hade en barnmorska och en undersköterska i rummet för det mesta annars var vi ensamma i rummet och vi kunde titta på varandra och bara le. Men jag visste att det var nu som jag skulle vila så mycket så möjligt för att det är så som kroppen förbereder sig för den kraft som ska utlösas.
Tiden gick långsam och det kändes som en lång morgon. Jag hade fått varma kuddar på magen och bakom ryggen, jag hade även TNS (Transkutan NervStimulering). Det hjälpte litegrann, (jag hade nämligen ont i svanskotan, den var inflammerad efter en olycka som inte hade med graviditeten att göra). Däremot var lustgas något för mig, det hjälpte jätte mycket för att den fick mig att känna mig avslappnad, vanligtvis ska man kontrollera tillförseln själv men jag kunde inte riktigt. Roger fick ha koll på den för att annars somnade jag med lustgasen på. Det hände att jag blev yr och den gav mig en berusande känsla. Men det var inte så farligt, jag njöt mest av det.
Hittills tyckte jag att det var en lugn förlossning jag kunde klara av de längsta och smärtsammaste stunderna, jag hade kontroll och jag lärde mig lyssna på min kropp och jag visste när sammandragningarna var på väg.
Nu var tiden inne!
Klockan blev 09.00 den 23 juli 2009 och jag kände att närsomhelst skulle jag för första gången se mitt lilla barn, jag skulle få hålla om den och äntligen få ge den en lite puss.
Solen sken mot vårt fönster, det var en varm och härlig morgon. Vi hade sett solen gå upp och det var det underbaraste och vackraste morgon i våra liv, vi skulle ge den här morgonen ett liv.
Jag gjorde en sista ansträngning, jag kände att det skulle vara den sista, jag kände att det var slutet på en underbar början.
Barnmorskan och undersköterskan hade fullt upp de hjälptes åt och dom pratade med mig mycket, dom gav mig det bästa stödet man kan få under en förlossning. Jag var verkligen glad över att dom var hos mig. Bredvid mig stod min Roger, han var så rar som höll mig handen hela tiden. Jag såg att han var orolig men ändå med längtan i hans ögon.
Jag tog i, jag tog i riktigt ordentligt så att jag knappt fick någon luft, det var alldeles stilla och inget ljud hördes jag förstod inte var all kraft kom ifrån och då plötsligt kände jag hur något lossnade från mig. Det sa liksom PLOPP! Så var vår kärleks barn ute. Meddetsamma hörde vi ett bebis skrik, han skrek och vad han grät.
Jag fick honom med detsamma. jag fick hålla honom mot mitt bröst och han kändes så liten. Vi var alldeles stilla jag och Roger, vi såg på varandra och log. Jag fick en mjuk puss i pannan av Roger och han tittade på lillen, så drömmande. Jag hälsade vår bebis välkommen till världen.
Klockan var 9.58 den 23 juli 2009 och Filip var född.
