När vårt kärleks barn kom till världen.
Nio månader kändes till en början som en lång tid men jag ändrade mig ganska snart. Eftersom jag var rund och mullig så tog det lite längre tid för min mage att synas. Samtidigt var det svårt att tro att jag hade en växande bebis i magen. Filip var livlig i magen men det var mest under kvällen som det rörde sig mycket. Jag visste att det skulle bli mer uppenbart för alla om man såg min gravida mage men jag fick vänta i ungefär fem månader.
Tiden gick och den gick väldigt fort, då plötsligt insåg jag att nio månaders väntan snart var över. Jag var i sjätte månaden och det hade lugnat sig mycket i magen det var endast när jag låg ner som det rörde sig som mest. Min bebis kunde rulla tvärs över magen, från att ligga högst upp mot höger bröst till att rulla ner mot urinblåsan, det känns kan jag lova! och ännu häftigare är det att se magens förändring.
I åttonde månaden trodde inte jag att jag skulle bli större, jag var nöjd och stolt med min gravida mage. Det kändes på riktigt nu och jag visste att stunden var nära och jag var rädd. Jag var jätte rädd, jag grät av rädsla när jag såg förlossnings filmen på MVC. Jag var rädd att jag skulle spricka och att något skulle gå snett. Det som skrämde mig var tanken av att föda vaginalt. Jag ville helst rapa ut min bebis om det gick. Jag var rädd att behöva trycka ut något ur det "lilla" hålet där nere.
Jag var i nionde månaden och nu var jag stor, riktigt stor tyckte jag eller det kändes så i.a. f, jag var tung och svullen, mina stackars fötter kändes som tomater som skulle explodera när som helst. Jag orkade inte gå längre streckor och det var varmt, jag duschade fyra gånger om dagen och det var inte lätt för att jag nådde inte ner till fötterna jag kunde liksom inte tvätta mig ordentligt. Mina armar kändes för korta på något sätt. Jag skrattade åt hela situationen för att jag visste att detta skulle leda till något fint, något väldigt fint.
Vi var i Valdemarsvik 2 veckor innan jag skulle föda, tanken var att jag skulle vara hemma 1 vecka innan förlossningen MEN Filip kom två dagar tidigare än beräknat.
Jag kommer ihåg att jag var rädd över att föda i Viken, min svägerska hade berättat att hennes lillebror hade födds i taxi på väg till Vrinnevi Sjukhuset i Norrköping. jag tänkte att det skulle inte hända mig, fast tanken slog mig "varför inte?!" jag har alltid älskat spänning och utmaningar så varför inte! men fort slog jag bort de tankar. Det skulle ske hemma i Göteborg.
Så vi åkte hem till Göteborg.
Peter, Rogers lillebror följde med tillbaka. Bröderna skulle hjälpas åt att måla om väggarna i barnrummet.
Det var en tisdag morgon den 21 juli 2009, 1 dag efter att vi hade kommit hem från viken, vi hade tid på MVC. Vi tog den vanliga promenaden dit och jag kände mig annorlunda, jag hade ont, det var en ovanlig känsla ner till. Det kändes som om jag hade mensvärk och jag var öm. Jag trodde att det var för att jag hade suttit i bilen i fyra timmar dagen innan. Jag frågade barnmorskan vad det var och hon sa att det kanske var på gång.
Jag uppfattade inte vad hon menademed att vara "på gång" men den kvällen förstod jag vad hon menade. Mina värkar kom smygandes jag kunde inte röra mig lika mycket längre och jag var trött i kroppen.
Den natten var ingen rolig natt, jag hade ont och kunde inte riktigt behärska smärtorna och de kom tätare för varje timme och jag vilade emellan smärtorna.
Morgonen den 22 juli 2009 var jag riktigt utmattad men jag gick upp som vanligt för att äta frukost, jag tänkte att detta skulle vara en vanlig dag för mig och att smärtorna kanske hade avtagit. Det var bara önske tanke. Dagen gick lugnt och stilla, jag låg för det mesta. Även om jag försökte ta dagen som vilken dag som helst gick det inte för att jag kunde få så ont att jag inte kunde stå, så jag var tvungen att sitta ner men väl sittandes fick jag ännu mera ont. Roger sa till mig att jag skulle försöka att gå mycket men jag vågade inte på grund av smärtorna. Det var ett tryck som ville ner och det stannade där en stund och sen släppte det.
Kvällen kom och den fruktade jag, när jag låg där till sängs trodde jag att smärtorna och trycket i magen skulle vara för eviga, natten kändes lång och ensam. Jag kände att ingen kunde förstå mig, ingen kunde förstå vad för känsla jag hade i kroppen och hur ont det gjorde.
Jag sa till Roger, "...den här natten klara jag inte. Får jag mer ont så ringer jag till sjukhuset". Jag kommer ihåg vad jag skrek av smärta emellanåt och jag tänkte," ...stackars Peter som får höra mig". Jag hoppas att han inte ens tänkte på det.
Roger min älskling var i.a. f världens omtänksammaste pojkvän, han kom med mat, han kom med vatten till mig han kunde t.o.m. sitta bredvid och krama och smeka mig. Han var så snäll. Men ska jag vara ärlig så såg jag inte det just då. Jag var mest koncentrerad på smärtan och mig själv. Nu efteråt inser jag att det inte var bra, för att det gjorde mig mer orolig och spänd.
Natten till den 23 juli 2009 kunde varken jag eller Roger sova, jag hade jätte ont när smärtorna varade och jag hade börjat krysta. Nu kände jag att det var dags. Klockan var 02.00 på morgonen och vi ringde till sjukhuset och de sa att jag skulle vänta i en timma till och om smärtorna kom var tionde minut så skulle jag ringa igen.
När jag la på telefonen var jag så förbannad, för att det kändes som om det inte var till någon hjälp. Jag och Roger kom överens om att det kanske skulle kännas bättre om jag stod upp under kryssningarna men jag var skakig och jag orkade inte längre. Nu hade smärtorna kommit på riktigt och det gjorde verkligen ont. Klockan var 03.00 och vi ringde igen. Den här gången var vi välkomna till Mölndals sjukhus.
Roger ringde taxi och det tog tio minuter så var taxin utanför oss. Den resan till sjukhuset var den mest jobbigaste resan jag någonsin hade gjort. Varje gupp som bilen åkte på kändes som om jag skulle åka bergochdalbana på bergskedjan Los andes i Latinamerika. Ja tänk er!, den var helt sanslös. Jag satt och bet ihop smärtan under hela tjugo minuters lång färd.
Väl inne på sjukhuset kände jag en lättnad men samtidigt en nervositet jag visste inte vad som förväntades av mig och jag hade fortfarande inga aningar hur lång tid det skulle ta innan jag fick min bebis. Efter en obehaglig gyn undersökning såg barnmorskan att jag var fyra centimeter öppen och jag var godkänd för att stanna. Nu kom smärtorna ännu mer tätare och de höll på i tre till fem minuters intervall.
Filip mådde bra och vi kunde höra hans hjärtslag medans vi väntade på ett ledigt rum. Jag sov när jag kunde och nu var jag avslappnad. Vi väntade oss världens mest älskade upplevelse.
Väl på vårt rum blev jag erbjuden många olika former av smärtlindrande, de tappade ett bad men jag han somna innan jag kom i badet, jag var alldeles för trött för att ligga i en mini jacuzzi. Jag hade en barnmorska och en undersköterska i rummet för det mesta annars var vi ensamma i rummet och vi kunde titta på varandra och bara le. Men jag visste att det var nu som jag skulle vila så mycket så möjligt för att det är så som kroppen förbereder sig för den kraft som ska utlösas.
Tiden gick långsam och det kändes som en lång morgon. Jag hade fått varma kuddar på magen och bakom ryggen, jag hade även TNS (Transkutan NervStimulering). Det hjälpte litegrann, (jag hade nämligen ont i svanskotan, den var inflammerad efter en olycka som inte hade med graviditeten att göra). Däremot var lustgas något för mig, det hjälpte jätte mycket för att den fick mig att känna mig avslappnad, vanligtvis ska man kontrollera tillförseln själv men jag kunde inte riktigt. Roger fick ha koll på den för att annars somnade jag med lustgasen på. Det hände att jag blev yr och den gav mig en berusande känsla. Men det var inte så farligt, jag njöt mest av det.
Hittills tyckte jag att det var en lugn förlossning jag kunde klara av de längsta och smärtsammaste stunderna, jag hade kontroll och jag lärde mig lyssna på min kropp och jag visste när sammandragningarna var på väg.
Nu var tiden inne!
Klockan blev 09.00 den 23 juli 2009 och jag kände att närsomhelst skulle jag för första gången se mitt lilla barn, jag skulle få hålla om den och äntligen få ge den en lite puss.
Solen sken mot vårt fönster, det var en varm och härlig morgon. Vi hade sett solen gå upp och det var det underbaraste och vackraste morgon i våra liv, vi skulle ge den här morgonen ett liv.
Jag gjorde en sista ansträngning, jag kände att det skulle vara den sista, jag kände att det var slutet på en underbar början.
Barnmorskan och undersköterskan hade fullt upp de hjälptes åt och dom pratade med mig mycket, dom gav mig det bästa stödet man kan få under en förlossning. Jag var verkligen glad över att dom var hos mig. Bredvid mig stod min Roger, han var så rar som höll mig handen hela tiden. Jag såg att han var orolig men ändå med längtan i hans ögon.
Jag tog i, jag tog i riktigt ordentligt så att jag knappt fick någon luft, det var alldeles stilla och inget ljud hördes jag förstod inte var all kraft kom ifrån och då plötsligt kände jag hur något lossnade från mig. Det sa liksom PLOPP! Så var vår kärleks barn ute. Meddetsamma hörde vi ett bebis skrik, han skrek och vad han grät.
Jag fick honom med detsamma. jag fick hålla honom mot mitt bröst och han kändes så liten. Vi var alldeles stilla jag och Roger, vi såg på varandra och log. Jag fick en mjuk puss i pannan av Roger och han tittade på lillen, så drömmande. Jag hälsade vår bebis välkommen till världen.
Klockan var 9.58 den 23 juli 2009 och Filip var född.
