Kom jag med storken!!!
Publicerat: 2014-03-23 / 20:45:36 |
Kategori: Personligt
Ikväll kom den frågan som jag trodde skulle komma om 2 år. Det var verkligen oväntat, vi sitter på soffan och pratar minen.
Helt plötsligt frågar Filip om min mage blivit sågad för att han skulle komma ut. (Sågad!!!! Tänker jag!!) Så lägger han handen från bröstkorgen ner till naveln, i en zickzack rörelse, ljudligt "Sss Sss Sss Sss", visar han med en lustig grimas.
Nääää, säger jag. Då ljusnar det för honom och istället frågar om dom skruvat på skruvarna, han visar att en sitter precis under min bröstkorg och den andra skruven som sitter under min navel. Jag stirrar glatt på min unge och tycker han har en fantastik fantasi men känner en blandning av genans, hänfördhet, och förundran över hans fråga. Jag var bara inte beredd, fånigt nog.
Jag svarar att det inte stämmer men kan inte med att säga att han kom ut från ett hål mellan mina ben, vilket naturligtvis hade varit det rätta att säga!
Klok mamma han har, haha! Nope.
Då säger Roger till Filip att han kommit med storken. Jag tänkte att det var det sista jag skulle ha sagt. Filip bara skrattar högt och säger att det inte var sant för att storkar finns inte. Då säger jag att de finns och att det är en fågel, då skrattar han ännu mer och ser på mig med blicken >är du rolig mamma??!!
Både Roger och jag känner oss lite obekväma och lovar att berätta hur det egentligen var en annan gång.
Filip är just nu i en ålder då man målar och upp och förstorar upp allting, allt är roligt och fantastiskt! Han vill så gärna veta hur saker och ting håller ihop och gärna delar med sig av sina tankar, det är för mig som förälder en upplevelse och stolthet att se sitt barn prata på det här viset. Det går inte en dag utan att han förvånar mig.
Till min glada unge, Filip.
Mamma älskar dig nått så ofantligt.
Hostan betyder ingenting när solen Skinner
Härliga mornar det har varit nu när solen lyst starkt. Det känns verkligen att det går mot ljusare tider, jag verkligen uppskattar det. Jag får mycket mer kraft och glädje att göra vardagen rolig och spännande för både mig och barnen. Om ändå Fia var lite friskare hade vi kunnat göra längre utflykter. Nu är hon förkyld igen, det har varit varannan vecka med förkylning här hemma. Men vad gör det när solen Skinner, allt snorande och hostande betyder ingenting helt plötsligt.
Ha nu en solig skön dag ;)
Min sötaste sak 2 år!
Idag blir min sötaste sak 2 år! Hon kan nu mera säga en massa ord, rätt som det är kommer det långa meningar. Sofia är ofta glad och mysig, bara hon kan komma med sitt allra sötaste leende och stryka sig som en katt mot mig och viska "heeej!" Och tindra sött med ögonen. Störtskön och ursöt. Svårt att låta bli en sån gullunge då. Hon studsar och springer fullt frisk, hon gillar att äta det mesta och smaska på lördagsgodis.
Hon tittar gärna på Pokoyo och på allt som har med Mimmi att göra, mussepigg och hans vänner har varit favoriten rätt länge nu.
Denna kväll vill hon inte lägga sig, vilket hon faktiskt brukar vara väldigt duktig på, kaninen och nappen får vänta för att nu är det duplo huset som gäller.
Grattis älskling på din 2 årsdag
Lussebak
Har bakat lussekatter med lilleman, lillfia fick inte vara med för att hon skulle sova. Här har ni lite bilder
De blev riktigt gott!
Äppelpaj bakning
Så här i höstrusket bakar vi ofta äppelpaj :)
Busan
Så busig hon är den här Busan, hon har tagit body lotion flaskan. Hon hade gömt sig men mamma kom på henne med näsan i flaskan, för att det är de hon gör... Förutom att försöka tömma den och lämna spår av kräm klickar in i sovrummet så älskar hon att sniffa doften. Haha!!! Som jag älskar henne :)
Sofia tio månader!!!
Min gulliplutta tio månader, hur hände det? Jag menar allvar var har jag varit? Känns jätte jobbigt men helt underbart min flicka är stor nu, hon växer och är jätte duktig på allt hon gör, hehe mammas stolthet. Tio månader idag och om två månader 1 år!
Älskar henne något enormt.
Gosmys och blommmönster
Sofia är så söt så här dags, hon är så gos sugen vid läggdags, hon drar sin kanin över huvudet och bara burrar ner sig i den och det gör hon om och om mig igen tills hon somnat.
Det kan ta en liten stund innan hon somnat och hittat ro. Här på bilderna är hon ivrig på att få tag på blommmönstren, som hon klöser och nyper men det går Juh inte, tills slut tar hon kaninen och kramar den hårt.
Alltid snuttandes på nappen, såklart.
Sofia 6 månader!
Hur kunde det gå så fort? Idag blev vår lilla söta Sofia 6 månader.
Hon är en så härlig Liten tjej, hon ler mycket och är ofta rätt så nöjd, hon sover prima, hon är jätte duktig med att vilja lära sig saker Och är nyfiken på allt runt omkring och inte minst på store bror som hittar på en massa bus. Sofia skrattar gott år det och Gud vad hon älskar att krama och pussa Filip.
"Sofia visheten själv", brukar jag viska till henne Mitt lilla hjärta.
Jag ser Filip som han är värd att se på och Sofia hon växer ikapp sin bror med storm.
Äntligen tid till att tänka och bara slappa. Har ni läst min förlossningsberättelse om Sofia, gör det, den är lååång men säkert rolig att läsa.
Jag har inte vågat läsa om den, jag skrev den och la ut den med detsamma för att jag inte ville ändra min eufori i texten, jag hoppas att den upplevs. Jag ber om ursäkt för mina alldeles galna grammatiska fel här på bloggen.
Nu till sak.
Det slog mig här om dagen att jag verkligen saknade Filip som bebis, jag satt och kollade på bilder med honom som liten bebis och jag blev alldeles ömhjärtad, kärleksfull, mild och nästan blödig. Jag fick en sån lust att gråta, jag saknade honom då han var 1 månad, 3 månader, 4 månader och 5-6 månader ja ni fattar hela den perioden när dom är små, runda och hela tiden luktar gott som bara bebisar kan göra. Den här tiden är guld värt att få uppleva igen.
Det var som om någon slitit den tiden ifrån mig och kastat bort den. (Egentligen bara känslan och minnet som spelar ett spratt för mig). Plötsligt kom rädslan över mig och jag vaknade med en tumult ner i min verklighet, han är ju inte alls så liten längre, han pratar tydligt för det mesta, han vet vad han vill och visar det, han berättar saker med så fort och med inlevelse att han snubblar över ord, han älskar bilar och vill helst bara prata bilar, han kan räkna, kan färgerna utan problem, han vill lära sig höger och vänster, han t.o.m frågar vilket håll han vänder åt medans han promenerar. Han är så nyfiken på allt men samtidigt så trotsig och ibland för mycket. Fastän han faktiskt fortfarande är liten, nästan precis fyllda tre år är väl litet?!
Att han blev storebror och att vi fick hem en liten pluttinutta som Sofia gjorde det inte lättare för Filip. Över en kväll blev han den "stora" pojken.
Dumma mig som tilllät att denna övergång bli så drastiskt för Filip.
Förklaringen lyder, som ny bliven två barnsmamma så är det överväldigande att ha två små lika underbara barn i armarna båda ville ha mig lika mycket men jag kunde inte ta emot dem samtidigt, det blev för mycket, då fick Sofia den uppmärksamheten hon behövde och då fick Filip komma i andra hand, han var förstårs med pappa hela tiden. Men mitt hjärta blödde jag önskade att jag hade två armar till.
Jag skulle kunna hålla på så här i all evighet för att hur jag en vänder på det och försöker hitta lösningar till det som varit ger det mig skuldkänslor. Nu är vi här, jag har kommit ikapp tiden, mina känslor är inte lika upproriska längre, jag är mer stabil som mamma och jag älskar mina barn mer än någonsin.
När jag tittar på Filip blir jag överlycklig över hans framgång och lilla Sofia är faktiskt inte så liten längre. Hon växer ikapp sin bror, vilket öppnar upp mina ögon till min pojke igen som helt plötsligt är lika gammal som han verkligen är och inte den "stora pojken" i en liten bebis kropp.
Mamma känslor är oroväckande ibland det gäller att hålla dem i schack.
Även jag måste släppa taget.
Tänk att en napp kan ge så mycket känslor. Filip har varit mycket beroende av sina nappar under lång tid, nu är han fri från nappar sen fem månader tillbaka men det märks att han saknar dem fortfarande. Idag tog jag med mig napparna från dagis hem, jag tyckte att det var bäst så. Det märktes hur svårt det var för honom att skäppa taget om dom.
Jag blir alldeles hjärtskärande när jag ser Fille sådan, vad jag egentligen skulle vilja göra är att ge honom alla nappar han önskar för att göra honom glad.
Nu har även jag någon nojja för att slänga min bebis allra bästa ägodel. Dom ligger alla nappar i en skål och jag tycker synd om dom, sjukt, så e det när man älskar sitt barn så mycket.
Till Roger sa jag att jag skulle trä dom genom ett band för att sen ha dom runt halsen som ett minne av min gullunges snuttigaste tid. Men även jag måste släppa taget om dem.
Hejdå nappar, nu har min pojke blivit stor och behöver inte er längre.
Mina sötnosar
Ikväll är vi ensamma, pappa träffar en kompis, och det går så bra så. Filip vill kramas mer när pappa inte är hemma. annars är det bara pappa som gäller och det kan vara frustrerande ska ni veta. Jag blir nobbad av min gullunge så mycket att jag blir ledsen men idag får jag honom för mig skälv. Pappa får träffa sina kompisar oftare, kanske.
Hur kommer det sig att man får Förlossningsdepression?
Publicerat: 2012-07-30 / 12:50:54 |
Kategori: Personligt
Jag läste ett inlägg igår hos bloggen - Mamma i el Salvador, det handlade om förlossningsdepression ett ämne som faktiskt rörde mig djupt, det var intressant och givande.
Det är inte många av er läsare som vet att jag fick det efter Sofias förlossning. Jag har fortfarande svårt att förstå varför det blev så för mig, mycket tyder på att jag var stressad och var mycket känsloladdad om man säger så. Nu mår jag jätte bra och har inga tecken på att det skulle kunna bli så igen. Jag har funderat på varför det blir så hos visa mammor för olyckligtvis är det fakriskt en hel del mödrar som sitter i dessa mörker och försöker förstå vad som händer hos sig själva. Jag har läst på på sajten 1177.se - vård och råd- om förrlossningsdepression hur det kommer sig att visa får det och hur mankan behandla det.
Men först vill jag dela med mig av min teori till förlossningsdepression:
Känslan av ensamhet och
Många mammor har en så kallad vision över hur underbart det ska vara att få hålla om sitt ny födda barn, oftast stämmer den visionen överrens med ens egna. Olyckligtvis är det inte så hos alla, mycket beror på känslostormar och hur förberedelsen innan förlossning gått till.
BB tiden ska ge trygghet och grunden till hur man startar ett bra liv tillsammans med sin bebis. Under denna tid får man en stark kärleksband till nyfödda bebis, man har då tid att njuta och då finns det inga större bekymmer att oroa sig för (beroende på hur förlossningen gått), huvudpersonen under den tiden är då bebisen.
Detta kan vara en orsak till förlossningsdepression, all fokus är på barnet, att bebisen ska gå upp i vikt är viktigast och att som mamma ska man kunna amma helst utan problem, skulle det vara så att det inte finns tillräckligt med bröstmjölk så brukar sjukvårdspersonal vifta bort det och säga "...det rinner till snart, fortsätt att amma precis så som du gör", dom frågar aldrig hur man mår och vilka tankar som rör sig i ens egna huvud, det gör att man känner sig ensamn om sina känslor och tankar. Många mammor förväxlar sina känslor och tror då att det är saknaden av kärlek till barnet som är problemet men så är det sällan.Man ska veta att även när man älskar sitt barn som mest kan man bli deprimerad.
Jag tror att detta är det största misstaget som görs i svensk sjukvård efter förlossning, sjukvårdspersonal glömmer bort mamman och de tar föregivet att mamman mår bra.
Under hela den första tiden tillsammans med bebisen måste man visa sig stark och man gör så gott man kan för att verka den mest omtänksamma mamman för att skulle man visa sig lite ego och säga till om att "jag orkar inte det här" så skulle det nog att ses konstigt ytcker man själv, egentligen är det bästa att erkänna och fråga om någon att kunna prata med men det gör man inte.
När man då kommit hem och har stabiliserat sig så gott man kunnat kan den förvirrande känslan göra sig tydlig om man inte har anat den tidigare. Detta kan vara början på förlossningsdepression.
Jag tror att om man förbereder samtal med barnmorska innan och efter förlossning så minkar på risken att få en förlossningsdepression.
Här kommer några punkter ur sajten 1177.se - vård och råd om hur det kommer sig att man får förlossningsdepression.
* Vanligtvis finns det psykiska eller sociala omständigheter som gör att man får en förlossningsdepression, men det kan också finnas fysiska orsaker. Det kan till exempel handla om att man hade en mycket ansträngande förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.
* En annan orsak till att man blir deprimerade kan vara att man inte ville skaffa barn från början eller att man saknar stöd i sin omgivning. Konflikter inom familjen kan göra att man känner sig ensam och upplever att man inte får tillräckligt med stöd. Ekonomiska svårigheter kan också leda till ökad stress.
* Om man tidigare i livet har varit deprimerad av andra skäl ökar risken att man får en depression i samband med att man blir förälder. Det gäller särskilt om man har haft en oväntat svår förlossning, om barnet skriker mycket eller bara sover i korta perioder.
* En annan riskfaktor är om man var deprimerad redan under graviditeten. Ibland går depressionen över i och med förlossningen, men den kan också fortsätta efteråt. Om man har haft mycket svår PMS, det vill säga humörsvängningar innan mens, kan det också öka risken för förlossningsdepression.
* Förlossningsdepression kan också bero på sköldkörtelrubbningar. Då brukar symtomen på depression komma senare, ungefär två till fem månader efter förlossningen. När man får behandling mot sköldkörtelrubbningarna försvinner även depressionen.
Oftast är det flera olika saker som samverkar och som leder till att man förlorar känslan av sammanhang.
Hur behandlar man förlossningdepression, ur 1177.se.
Det är viktigt att man får stöd och eventuell behandling så tidigt som möjligt för att underlätta relationen med barnet, inte förlora självkänslan och inte relationen till en eventuell partner försvåras.
Den första tiden efter förlossningen upplever många att de lever i ett kaos som efter hand blir bättre. Om situationen fortsätter att kännas svår att hantera, om man känner att livslusten inte är lika stor som förut eller om man är orolig för att man skulle kunna skada sig själv eller barnet, ska man söka hjälp.
Det kan vara bra att prata med sjuksköterskan på barnavårdscentralen. Hon eller han har vanligtvis stor erfarenhet av de problem som nyblivna föräldrar kan ha. På vissa barnavårdscentraler kan sjuksköterskan erbjuda stödsamtal. Barnavårdscentralen kan också ge råd om vart man kan söka sig vidare.
För många är det tillräckligt att få prata med någon som förstår hela situationen och som ger stöd och råd. Man kan behöva flera samtal med en sjuksköterska eller en terapuet.
Vad ska du göra för att må bättre:
* Sov ut. Om man får sova ordentligt åtminstone ibland är det ofta lättare att se mer positivt på tillvaron. Det är bra att tänka på att ingen är perfekt och att man inte blir en bra och erfaren förälder över en natt. Det får ta tid.
* Våga be om hjälp, även om man anser att man bör klara allting själv. Vardagens praktiska sysslor kan helt plötsligt kännas svårt. Det kan handla om små eller stora saker. Att få prata med en annan vuxen, att någon lagar mat, att en annan vuxen är med barnet.
Att försöka härda ut på egen hand när livet känns jobbigt leder ofta till att situationen förvärras.
* Gå ut i friska luften varje dag, äta ordentligt och sköta om sig själv på samma sätt som man brukar göra, till exempel att tvätta håret och andra enkla saker som hjälper till att hålla kvar den vanliga vardagen.
* Försök träffa människor och göra saker som man brukar tycka är roliga. Motion är bra för de allra flesta och hjälper mot nedstämdhet.
* Våga säga hur det känns. Det är mycket vanligare än vad många tror att man är nedstämd. Det är viktigt att även partnern är införstådd med hur det känns.
* Sätt gränser. Gör bara de saker som är bra för den nya familjen och tacka nej till sådant som är krävande eller som inte känns bra.
Som närstående är det viktigt att komma ihåg att den som är deprimerad lider av att inte kunna känna glädje över sitt barn.
Sofia 3 månader
Nu är hon 3 månader! Hur kunde det gå så fort?! Det är helt underbart att få uppleva en liten människas liv, så älskvärt att vara den som det här lilla livet förlitar sig till.
Jag vill alltid kunna vara där när du behöver mig min lilla tjej. Nu är du bara tre månader och det är faktiskt nu som du behöver mamma mest och tråkigt nog går det fort men det ger mig så mycket glädje att se dig nöjd och glad.
Vi älskar dig :)
Söta små skor
Då var det dags att sätta små söta skor på vår lilla Sofia. Jag har längtat så länge efter att kunna köpa och klä Sofia i söta klänningar och skor.
Och nu äntligen köpte jag ett par fina somriga skor.
Sofia sätter gärna ner benen när man tar upp henne och då ger faktiskt skorna stöd. Det är inte bara sött det är bra också!
(Självklart har hon inte dom hela tiden.)
Idag 1 månad gammal
Idag var det 1 månad sen vi fick Sofia och vad hon är fin, allting går som det ska hon äter och sover dock lite oroligt ibland men det går an.
På BVC idag tog vi måtten och det visade sig att hon snart är 4 kg :D
Så här ser hon ut idag.
Nu är hon snart 1 månad gammal min bebis.
Här ligger hon så gott. Jag fattar inte, jag kan inte slappna av. Sofia har sovit i snart två timmar och jag borde sova eller tänka på något annat, bara slappa.
Så fort hon gnäller lite sitter jag som på nålar men inget händer.
Jag tror eller jag kanske hoppas på att hon ska vakna för att jag ska ha något att göra, ta hand om min söta bebis.
Våran Sofia Lene Kristine, född den 5 mars.
Det blev en flicka! Det var vad min kvinnliga intuition sa till mig hela tiden och det mest roliga var att Roger var säker på det också.
Vi är så stolta över henne och inte minst hennes store bror, han älskar henne och det märks för att han pussar och bär henne till mig varje gång det är dags för mat.
Min stora ängslan var just det hur Filip skulle ta situationen med den nya bebisen, jag var rädd för att han skulle bli arg på mig eller kanske känna sig utanför. Men inga problem, Filip var väldigt öppen och glad när han fick se Sofia. Han ville hjälpa till redan från början och nu när vi varit hemma över helgen och han har förstörs stannat hemma från dagis så känns så naturligt att ha både Filip och Sofia. Något annorlunda är det allt, Filip har växt en hel del sen Sofia födsel för mig men det är också positivt.
Jag tror att det är bra att dela med sig av alla nya upplevelser om bebisen med det äldre syskonet.
Vi är nu fyra i familjen, plus smulan och det känns i mitt hjärta. Jag kan säga att kärlek är något underligt, det tar liksom aldrig slut har man en gång börjat älska så stannar det där oavsett hur situationen blir. Som mamma har man så mycket kärlek så att det överrumplar ens egen självbegär men det löser sig så småningom det jämnar ut sig, det blir likgiltigt.
Jag älskar mina små så mycket.
En bild på lilla skruttan.
En dag efter beräknad tid.
Det kan vara på gång nu! Nu har jag haft värkar i några timmar med nästan jämna mellanrum, vi får väl se hur det blir längre fram på dagen. Än så länge klarar jag av det och det känns som om jag kan gå hemma i kanske en eller två dagar till.
Här är en bild på magen.
ok, 1 dag kvar!!!
Tror ni att det blir imorgon? det tror inte jag, kanske i helgen eller ibörjan av nästa vecka men vi får se.
