Allt som allt i en stämma, cuellar.blogg.se

Äntligen tid till att tänka och bara slappa. Har ni läst min förlossningsberättelse om Sofia, gör det, den är lååång men säkert rolig att läsa.

Jag har inte vågat läsa om den, jag skrev den och la ut den med detsamma för att jag inte ville ändra min eufori i texten, jag hoppas att den upplevs. Jag ber om ursäkt för mina alldeles galna grammatiska fel här på bloggen.

 

Nu till sak.

Det slog mig här om dagen att jag verkligen saknade Filip som bebis, jag satt och kollade på bilder med honom som liten bebis och jag blev alldeles ömhjärtad, kärleksfull, mild och nästan blödig. Jag fick en sån lust att gråta, jag saknade honom då han var 1 månad, 3 månader, 4 månader och  5-6 månader ja ni fattar hela den perioden när dom är små, runda och hela tiden luktar gott som bara bebisar kan göra. Den här tiden är guld värt att få uppleva igen.

Det var som om någon slitit den tiden ifrån mig och kastat bort den. (Egentligen bara känslan och minnet som spelar ett spratt för mig). Plötsligt kom rädslan över mig och jag vaknade med en tumult ner i min verklighet, han är ju inte alls så liten längre, han pratar tydligt för det mesta, han vet vad han vill och visar det, han berättar saker med så fort och med inlevelse att han snubblar över ord, han älskar bilar och vill helst bara prata bilar, han kan räkna, kan färgerna utan problem, han vill lära sig höger och vänster, han t.o.m frågar vilket håll han vänder åt medans han promenerar. Han är så nyfiken på allt men samtidigt så trotsig och ibland för mycket. Fastän han faktiskt fortfarande är liten, nästan precis fyllda tre år är väl litet?!

 

Att han blev storebror och att vi fick hem en liten pluttinutta som Sofia gjorde det inte lättare för Filip. Över en kväll blev han den "stora" pojken.

Dumma mig som tilllät att denna övergång bli så drastiskt för Filip.

Förklaringen lyder, som ny bliven två barnsmamma så är det överväldigande att ha två små lika underbara barn i armarna båda ville ha mig lika mycket men jag kunde inte ta emot dem samtidigt, det blev för mycket, då fick Sofia den uppmärksamheten hon behövde och då fick Filip komma i andra hand, han var förstårs med pappa hela tiden. Men mitt hjärta blödde jag önskade att jag hade två armar till.

 

Jag skulle kunna hålla på så här i all evighet för att hur jag en vänder på det och försöker hitta lösningar till det som varit ger det mig skuldkänslor. Nu är vi här, jag har kommit ikapp tiden, mina känslor är inte lika upproriska längre, jag är mer stabil som mamma och jag älskar mina barn mer än någonsin.

 

När jag tittar på Filip blir jag överlycklig över hans framgång och lilla Sofia är faktiskt inte så liten längre. Hon växer ikapp sin bror, vilket öppnar upp mina ögon till min pojke igen som helt plötsligt är lika gammal som han  verkligen är och inte den "stora pojken" i en liten bebis kropp.

 

Mamma känslor är oroväckande ibland det gäller att hålla dem i schack.