Ikväll kom den frågan som jag trodde skulle komma om 2 år. Det var verkligen oväntat, vi sitter på soffan och pratar minen.
Helt plötsligt frågar Filip om min mage blivit sågad för att han skulle komma ut. (Sågad!!!! Tänker jag!!) Så lägger han handen från bröstkorgen ner till naveln, i en zickzack rörelse, ljudligt "Sss Sss Sss Sss", visar han med en lustig grimas.
Nääää, säger jag. Då ljusnar det för honom och istället frågar om dom skruvat på skruvarna, han visar att en sitter precis under min bröstkorg och den andra skruven som sitter under min navel. Jag stirrar glatt på min unge och tycker han har en fantastik fantasi men känner en blandning av genans, hänfördhet, och förundran över hans fråga. Jag var bara inte beredd, fånigt nog.
Jag svarar att det inte stämmer men kan inte med att säga att han kom ut från ett hål mellan mina ben, vilket naturligtvis hade varit det rätta att säga!
Klok mamma han har, haha! Nope.
Då säger Roger till Filip att han kommit med storken. Jag tänkte att det var det sista jag skulle ha sagt. Filip bara skrattar högt och säger att det inte var sant för att storkar finns inte. Då säger jag att de finns och att det är en fågel, då skrattar han ännu mer och ser på mig med blicken >är du rolig mamma??!!
Både Roger och jag känner oss lite obekväma och lovar att berätta hur det egentligen var en annan gång.
Filip är just nu i en ålder då man målar och upp och förstorar upp allting, allt är roligt och fantastiskt! Han vill så gärna veta hur saker och ting håller ihop och gärna delar med sig av sina tankar, det är för mig som förälder en upplevelse och stolthet att se sitt barn prata på det här viset. Det går inte en dag utan att han förvånar mig.
Till min glada unge, Filip.
Mamma älskar dig nått så ofantligt.
