Allt som allt i en stämma, cuellar.blogg.se

Min förlossning av Sofia var snabb och okomplicerad, allting gick över förväntan bra. Vi var överlyckliga att få se att det blev en så fin pytteliten tjej.

Ännu en gång skulle jag gå genom något så fruktansvärt som att föda barn.
Eller? var det så fruktansvärt jobbigt?!
Nej absolut inte, det var som om lillan hade smörjt sig med sololja redan innan, hon var liksom förberedd på denna resa till sommar värmen.

Jag var rädd, jag var fundersam, skulle denna förlossning gå mycket lättare och fortare än Filips? Jag kunde inte tro på det. Många säger att andra förlossningen går fortare och det var vad alla sa, dessutom sa dom att det var en liten flicka som låg och hickade glatt i min mage.
Jag ville inte tro på att det kanske skulle bli en tjej men något sa att det var en tjej, min moder intuition kanske, Roger var i.a.f bestämd "...det var blir en flicka..." sa han.

Jag blev aldrig så stor som jag blev med Fille, jag gick inte upp i vikt lika mycket som med Filip, jag hade andra symtom allting var helt likt Filips graviditet. Magen var mindre och kanske mer ägg format med spetsen utåt, eller nått. Gravid var jag i.a.f men inget var som med Filips grav... det kanske var en flicka ändå tänkte jag.

Jag närmade mig den beräknade tiden, 1 mars 2012, jag blev nervös, jag började planera lite smått med Roger hur vi skulle göra med Filip och Smulan om det blev att bebisen ville ut mitt på natten eller mitt på dagen eller mitt i frukosten eller på promenad med Smulan. Ja ni fattar, jag började bli nervös.
Den här bebisen skulle ut och allting skulle gå bra, det hade jag bestämt.

Mamma och pappa var förberedda, du ser vi hade gått en profylax kurs och den hade hjälpt mig genom mina värsta farhågor vad gäller förlossning och utsläpp av bebis genom v****a usch och fy å blä.
Men ut skulle du komma och vi skulle bli så glada, överlyckliga, ömsint kärleksfulla mot dig, det lilla liv som vi skulle få hålla i våra armar det skulle betyda allting för oss i all evighet tillsammans med dig. Vårt barn.

Farmor var med oss under två veckors tid innan och under förlossningstiden, hon var fin farmor, hon hjälpte till med Fille och hans små bus. Det var en tid som stod helt stilla i väntan på din ankomst.
Men du valde att vänta och vi blev tvungna att vänta, det var inte snällt mot farmor din men vad skulle vi göra! hade du bestämt dig för att ha det gött en liten stund till så hade du gullunge.

1 mars gick som vilken dag som helst, jag kunde springa lätt, jag kunde bära matkassor utan några bekymmer, jag kunde böja mig ner för att knyta skorna och jag kunde t.o.m sitta ner på golvet för att leka bilar med din storebror. Jag förstod att detta kunde bli en lång väntan så jag slutade tänka och slappnade av istället. Det var riktigt skönt att bara vara.

Men då den 5 mars hade jag gått övertid med fyra dagar!
klockan var 02.00 och jag kände ingen den lilla jätte lilla sparken lik en smärta som når den punkt som visar att det är på gång.
Japp, det var på gång. Nu hade jag smärtor, dom kom med två timmars intervall tills jag gick upp den morgonen en måndag. Jag förberedde pappa om att du var på gång och vi talade om för din bror att mamma kanske inte skulle vara hemma sen, för att bebisen skulle pluppa ut.
Hur realistiskt som helst.

Morgonen gick och jag gick fram och tillbaka, vankades med smärta och spänning. Jag ringde mormor och min moster för att berätta, mormor blev nervös så klart, "skulle inte sagt något", tänkte jag med en suck. Moster hon sa bestämt "...ikväll blir det, vid 19 tiden..." !
Nej, inte fan trodde jag på det. Jag var mer inställd på att jag skulle gå hemma i tre dagar i svett och tårar.

Eftermiddagen kom och jag stod inte ut längre. Jag hade gått runt hela morgonen i lägenheten jag höll på att bli tokig och inte kändes det bättre att sitta ner. Jag märkte att ju mer jag vankade desto bredare blev jag om mina höften, ni kan tänka er en tjock anka som knappt kan hålla balansen med ett ben dessutom med ont i svanskota och rygg.

NU var det verkligen på gång, Jag ringde Roger han var tvungen att komma hem med det samma, klockan tre prick var han hemma nästan samtidigt som mormor, morfar och Filip. De hämtade lilleman den dagen och jag kommer ihåg vad han var så glad och lekte med morfar på sitt rum. Jag ville pussa honom för att jag visste att jag skulle få åka in snart men näpp inga pussar skulle han ha, skit ungen.
Men kram blev det istället när vi sa hejdå. Han skulle få sova hos mormor och morfar och det var han så nöjd över.

Pappa och jag blev kvar hemma ensamma, jag låg på soffan med värme kudden precis över låren mot magen. Jag sa till Roger att ringa taxi för att nu ville jag in på BB, jag sa att det var dags. Han envisades med att han skulle köra, men NEJ det skulle han inte alls jag påpekade att jag skulle få panik om han inte var med mig under en värk.
Jag tror att han förstod när jag gav honom den snälla mördar blicken >Fan jag ska föda NU< för att då sa han "okej då ringer jag taxi" så snällt som ett lamm tittade han på mig och ringde.

BB hade antytt till Roger i telefon att vi egentligen skulle varit på väg för länge sen, mina värkar kom så täta som var femte till var tredje minut och dom höll i sig.
Jag höll på att få panik men Roger var så lugn och så hjälpsam, Jag tänkte "profylax kursen gav nytta alltså!" så bra.

Taxin kom. och jag skulle ta mig ner för de jädrans trapporna i huset, jag fick stanna upp melan trapporna för att andas ut och vråla "åååååh, aaaah huhuh öööhh ufff ufff  mmmm, okej okej några trappor till!!!! det gick! Krångligare var att sätta sig i taxin för att sen åka hela vägen från Kvilletorget till Mölndalssjukhus som tar ca 20 minuter när det är högtryck på motorvägen. Lätt att läsa det så här men med en bebis i magen som helt plötsligt från att ha varit cool lugn till att helt galet bara bestämma sig för att det ska ut ut. Ut. Ut! så är det inte så lätt, i en trång taxi bil med en främmande gubbe som kör så försiktigt men så snabbt så möjligt för att det ska levereras på rätt plats och på rätt tid.
Bebisen skulle komma nu, när som.

I ungefär 5 minuter stod taxin stilla vid ett RÖTT ljus, varför faan finns dessa ljus nu när bebis vill ta snabbast vägen ut nedåt.
Konstigt nog var det som om bebisen hade somnat in dessa minuter för att åter igen var så aktivt så möjligt i magen på mig.

Väl framme vid sjukhuset, "ÄÄÄntligeen..." skriker jag inombords. ska jag kliva ut från taxin så smäller det i mina byxor. Ja, jag tror nästan jag gör på mig. Jag vågade inte känna efter. Jag var som i trans av all smärta men jag hade liksom kontroll fortfarande. Nä bebisen skulle inte få komma utomhus det v ar bestämt. Jag tror att jag ansträngde mig, jag höll liksom tätt på något vis. Konstigt va! men jag tror det var så, hade jag fått panik och tappat behärskningen så hade det kanske fött där precis utanför taxin.

 Taxi gubben sa hejdå och önskade oss lycka till. Så snällt, tänkte jag.
Vi åkte upp för hissen till våning nio där förlossningen ligger.
Vi ringer på och sjuksköterskan som öppnar ser med det samma att jag är på väg att föda mitt barn. Roger talar om för henne att jag inte kan gå och hon säger att det inte är så långt till det lediga rummet. Jag tänker, hur långt pressar människor egentligen på mig eller hur högt maxgräns har jag egentligen?!, men okej jag får väl gå lite till då uff uff suck och stön, kämpa Carla skriker jag till mig själv. Min älskade Roger har för länge sen fattat allvaret och hjälper mig så gott han kan, "du gör rätt älskling" tänker jag.

Väl Inne på rummet brister min kontroll, jag lutar mig på någon slaggs gå stol och en stark värk kommer, och jag kniper allt vad jag kan.
I mina tankar går; kom igen nu, du har människor runt omkring dig som hjälper dig. Slappna av innan bebisen Pluppar ut!"
Men det var bara vattnet som gick!
Barnmorskan ber mig lägga mig ner på rygg, men först ska jag komma upp på sängen! Hur fan skulle det gå?!

Jag håller på att dela på mig och så ska jag sära på mig lite mer för att komma upp på den dumma förlossningen sängen! okej okej jag gör väl det, knipp efter knipp, vilken kämpe! äntligen uppe på sängen, åååh vad det gör ont det liksom bränner där nere.

Hon talar om för oss att allting ser bra ut, jag är öppen, hel öppen! Tänkte väl det!, tänker jag.
Bebisen mår bra och nu vill bebisen ut säger hon med lugn röst.
Hon talar om för mig hur jag ska göra med mycket lugn och sansad röst.
Jag ser Roger i ögonen och jag vet att vi tänker på samma sak, vi ska göra detta tillsammans, Vår bebis ska vi få krama om när som.

Jag känner efter och min kropp säger att nu är det dags, jag kniper ungefär två gånger och efter det så känner jag inget mer.
Jag hör min bebis!
Jag får mitt barn och vi båda, Roger och jag helt utmattade men med en längtan såå underbar så det inte går att beskriva tittar på vårt lilla lilla barn.
Så fin i mina armar!

Denna stund står helt stilla för oss. Det är ett tomrum i kärlekens rum där bara änglar befinner sig runt oss för att hälsa och välkomna vårt barn och oss som föräldrar. Det känns så, Det känns precis som en dröm av full lycka och hopp.

En mjuk röst med en mycket glad ton stör oss, "Har ni tittat på vad det blev?" säger hon glatt.
Jag tittar på henne och säger "nej, jag vågar inte"  men det enda jag ser mellan benen på vårt lilla barn är något som kanske hänger?! "...en pojke?!",  säger jag.
"Nej, en flicka!" säger hon med sina nyfikna glada ögon.

Jag tittar på Roger, och vad vi ler åt varandra, "DU hade rätt älskling det blev en flicka!"

Tiden är 18,58 den femte mars och du kom till världen med nästan en Plupp. Du vägde 2230 g och var 45 cm lång.
Du ville ut fort, du gav tecken till mig natten innan och vid eftermiddags tid fick du bråttom så bråttom att du nästan gav oss en chock, allting gick bra precis som jag önskade, det gick kanske lite för fort men bra.

Nu är du här med oss och vi älskar dig så oerhört mycket, Sofia Lene Kristine.



// Mamma

Filip Håller i Sofia för första gången.

Sofia.

Sofia i magen.