Jag har haft en klump i magen hela veckan, inskolningen har inte varit det lättaste.
Jag visste att det skulle bli såhär, jag har aldrig haft lätt för att lämna över Filip till någon annan. Även när han är hos mormor och morfar har jag varit ängslig. Det har hänt att jag har ringt dem två till tre gånger på en kväll för att fråga hur Filip mår. Varför skulle det vara så jobbigt med moderskänslan? Det gör det bara svårt.
Jag visste redan innan inskolningen att det skulle vara svårt men samtidigt hade jag hopp om att det skulle vara lättare. Filip har varit en jätte duktig kille som har lekt och lärt känna de andra barnen på en vecka. Det har inte ens varit långa stunder på dagis men det har gått bra när jag har varit i närheten. Han leker och är väldigt social men han är fortfarande medveten om mig.
Jag brukar gå in i andra rum för att det ska bli lättare när jag väl går men när det har gått ca 15 då letar han efter mig. Och så kommer gråten. Det känns i hjärtat då.
Idag lämnade barnen i 45 min väldigt stor skillnad från de 5 min som var igår. Alla föräldrarna blev förvånade men så skulle det vara. När tiden närmade sig ”Hejdå” började det dras i min mage. Bara jag sa ”Hejdå” lyfte Filip på armarna och ville komma till mig. Han visste vad som skulle ske, gud vad det var jobbigt att säga ”Nää, nu ska du stanna här... mamma kommer tillbaka snart”. Vad vet han om det? inget tidsperspektiv har de små. De vill bara vara hos mamma. Och jobbigare blir det för mig.
Andra barn har det så mycket lättare, de allra minsta lägger inte ens märke när mamma eller pappa går.
Jag hoppas att det blir lättare för oss med och det snart. Jag har haft en pirrig och nervös mage hela veckan en vecka till, usch vad jobbigt. Nästa vecka så ska Filip gå enligt schema och det är fem timmar varje dag. Hur ska det gå?!
… jag kämpar med mina känslor, jag vet att jag måste vara stark för Filips skull.
