Drömmar växer i mitt omedvetna.
Jag har samlat på mig några drömmar, drömmar som i mitt omedvetna växer. Jag tror på mycket men inte så mycket på mig själv och jag tror jag behöver det.
Dels för att allting kommer att bli så mycket lättare och jag kommer att våga göra en massa mycket mer än vad jag själv anar. Men jag vet att jag inte är feg jag måste bara pusha lite på mig själv och ta tag i saker och ting.
Det är därför mina drömmar bara är drömmar, än så länge, jag känner på mig att jag har så mycket att ge och så mycket som jag vill utforska i mitt kunnande.
När jag tänker på det sättet så känner jag hur det kryper i mina fingrar och hur magen drar ihop sig av pirrighet, då vet jag att det är dags att verkställa något. Då träder mina drömmar fram med en kraft, har jag otur så domnar den känslan bort.
Då stor jag bara där och funderar. Jag vet, jag är en drömmare.
